"[Carl] Bildt ringde olycksdagens eftermiddag två samtal från Åbo flygplats: Det ena till kommunikationsministern Odell och det andra till Hans Laidwa på rederiet N & T/Estline i Stockholm. Bägge informerades om att olyckan berodde på ett konstruktionsfel. Statsministern lugnade det tekniskt ansvariga rederiets chef innan vraket ens påträffats."

-- Knut Carlqvist

Carl Bildt satte Estoniautredarna på fel spar
 

(Refuserad artikel av Knut Carlqvist i samband med utgivningen av hans bok "Tysta leken" 2001)
http://www.members.tripod.com/heiwaco/tystaleken.htm

Den 28 september 1994 - 14 timmar efter olyckan - förklarade Carl Bildt att Estonias förlisning berodde på ett konstruktionsfel. Kort efteråt tvangs sjösäkerhetsdirektör Bengt-Erik Stenmark avgå under förödmjukande former, för att han inte snabbt nog reagerat på vinken från statsministern.

När Carl Bildt 1998 intervjuades av Peter Örns Analysgrupp sade han enligt protokollet:

"Det var uppenbart att bogvisiret gått upp. Redan på flygplatsen i Åbo diskuterade Carl Bildt det problemet med Esko Aho eftersom hela finlandstrafiken gick med bogvisir."

Intervjun visar att Bildt fyra år efteråt inte hade en aning vad för slags konstruktionsfel som verket satts att leta efter, bortsett från att det gällt visiret. Han tror att det var själva roll on-roll off-konceptet som var problemet. Hans säkerhetspolitiske rådgivare under regeringsåren, Jonas Hafström, gav ett aningen mer preciserat svar till Analysgruppen:

"Carl Bildt ville att Mats Odell skulle undersöka via Sjöfartsverket om det fanns andra passagerarfärjor i drift som hade samma konstruktion. Det var en finsk konstruktion. Carl Bildt sade att det fanns ingen annan förklaring till olyckan."

Bildt ringde olycksdagens eftermiddag två samtal från Åbo flygplats: Det ena till kommunikationsministern Odell och det andra till Hans Laidwa på rederiet N & T/Estline i Stockholm. Bägge informerades om att olyckan berodde på ett konstruktionsfel. Statsministern lugnade det tekniskt ansvariga rederiets chef innan vraket ens påträffats. Visir lossnar annars mest på grund av bristande underhåll av lås, gångjärn och packningar.

I Analysgruppens intervju (arbetsmaterialet finns i Riksarkivet) menar Bildt att han i Åbo via sin estniske kollega Mart Laar fått veta att "estniska sjömän på lastdäck" berättat att "bogporten lyfts underifrån", möjligen har han också själv träffat dem på sjukhuset. Dessa tre sjömän kan inte ha befunnit sig på lastdäck/bildäck, om inte annat så för att ingen överlevande medgett att han befunnit sig där. De tre måste ha varit tredjemaskinisten MT, systemmekanikern HS och maskineleven HK, som vid olyckan enligt egna uppgifter befann sig i maskinkontrollrummet under bildäck (MT och HK) eller vid vacuumpumpen längst ner i fartyget (HS). Dessa tre uppger att de efter några överraskande, kraftiga stötar tittat på den monitor som bevakade ombordkörningsrampen. MT och HS såg vatten spruta in på bägge sidor om rampen, HK såg vågor på däcket. De menar alla att rampen då var i stängt, upprätt läge, om än skadad.

Om det inre skyddet mot havet, rampen, var på plats kan de tre visserligen på goda grunder anta att det yttre, bogvisiret, skadats. Men de kan inte veta om det gått förlorat eller om det lossnat nertill ("lyfts underifrån") eller upptill (genom att gångjärn brustit). De kan definitivt inte dra slutsatsen att det lossnat på grund av ett konstruktionsfel.

Varken Carl Bildt eller Mart Laar kunde den 28 september veta något om när, hur eller varför visiret föll av. ändå bestämde de sig för att skylla på ett konstruktionsfel, vilket ledde till att haveriutredningen från dag 1 kom att styras av politiska överväganden. Bildt, som fyra år senare inte ens mindes vad saken gällde, var så säker på myndigheternas följsamhet att han ringde upp chefen för N & T Estline. Genom att med mediernas och Odells benägna bistånd sparka Stenmark markerade han beslutsamhet.

En månad senare, den 28 oktober 1994, presenterade Börje Stenström, tekniker och ledamot i den internationella haverikommissionen, ett första scenario över hur det kunde ha gått till. Där meddelades, föga förvånande, att visirlåsen brustit och nämndes för första gången att konstruktionen med en ramp som med sin övre del sticker upp i en överbyggnad på visiret kunde ha bidragit till olyckan. Visiret skulle, om det lossnade, bli hängande på rampen och dra ut den.

Ytterligare några månader senare bestämde sig Stenström för att visirlåsen var alldeles för klena för att klara de belastningar som kunde förväntas i öppen sjö. I haverirapporten slås sedan fast att låsen var i originalskick och väl underhållna. Skulden för haveriet lades därmed på tyska Meyer Werft, varvet som byggt Estonia fjorton år tidigare,1980.

Rapporten kringgår det faktum att Estonia var byggd för inomskärstrafik och regelvidrigt certifierad för rutten Stockholm-Tallinn. Kommissionen effektuerade en politisk beställning på bekostnad av sjösäkerheten.

Många rykten och obekräftade teorier cirkulerar kring Estonias förlisning, det mesta är umbärligt men somt är säkerställt. Vi vet i dag utom allt tvivel, att rampen inte var låst när Estonia lämnade Tallinn på sin sista resa. Låsen är inte, som det påstås i rapporten, uppslitna. Det framgår av de videokopior som släpptes i december 1997. Vi vet genom dykledaren Gustav Hanuliaks berättelse inför Analysgruppen att visirets låsöron var punktsvetsade av lekmän. De lär ha bytts åtskilliga gånger sedan Estonia lämnade varvet.

Under tre års tid har jag analyserat de överlevandes vittnesmål. Jag vet därför också att rampen aldrig drogs ner av visiret, eftersom visiret föll av långt senare än det antagits, tio minuter innan fartyget sjönk. Sex överlevande såg det svänga framme i bogen medan fartyget låg på sidan, men trodde det var babords stabilisatorfena (som är placerad midskepps). Det kan därför inte heller ha påträffats en sjömil väster om vrakplatsen, som rapporten hävdar. Från den överraskande, stora slagsidan 01.02 drev Estonia med vind och vågor åt nordost, mot slutet med cirka en knop. Visiret bör ha påträffats omkring 200 meter sydväst om vrakplatsen.

Av 137 överlevande räddade sig en, NG, efter att ha ramlat ut på styrbords ytterdäck. Alla de andra kom ut på babords sida. Hans berättelse visar att styrbord var läsidan. Vågorna låg inte på. Han dök på huvudet och simmade ut till en vattenfylld livbåt, varifrån han cirka 20 minuter senare såg Estonia sjunka. Bogen pekade då åt höger. Eftersom vinden kom från sydväst har den pekat först åt nordväst och vridit åt norr under förlisningen, för att slutligen gå ner med en skruvrörelse efter det att aktern gått i botten. Vraket är riktat åt öster.

NG är inte ensam om sin iakttagelse. Många överlevande från flottar och andra flytetyg, som lämnade fartyget från babordssidan har berättat hur de drev mot bogen och in i lä bakom den. De kom alltså från lovart. Och i så fall har inte styrmannen girat åt babord i samband med olyckan, som hävdas i rapporten. Han har gått ur vind, girat åt styrbord. Därför står också rodret på vraket dikt styrbord.

Estonia sjönk alltså inte på grund av ett plötsligt och oväntat visirhaveri, som ledde till massivt inflöde av vatten på bildäck. Befälet agerade snabbt och korrekt och skulle ha klarat tillbudet, om det blott gällt ett visir som lossnat.

Emellertid upptäckte passagerarna i de fyra förliga hyttavdelningarna under bildäck stora mängder vatten i korridorerna i samband med och strax efter slagsidan, alltså samtidigt som två av de tre i maskinkontrollrummet på sin monitor såg vatten spruta in kring rampen.

Varifrån kom vattnet i korridorerna? Det har antagits att det kom från bildäck och störtade ner genom trapphusen i centerlinjen, men ingen mötte nedstörtande vatten på sin väg upp. Små mängder, ja, och främst då de passagerare som flydde från de två aktre hyttavdelningarna, där lite eller inget vatten iakttogs i korridorerna.

Tjugo lyckades rädda sig från hytterna under bildäck. Tretton kom från de två aktre och sju från de fyra förliga avdelningarna. Det tycks ha varit lättare att ta sig upp från de aktre avdelningarna. Av de sju överlevande från de fyra förliga avdelningarna vittnar sex om stora mängder vatten i samband med slagsidan. HW kände vatten "runt fötter och ben" när han lämnade hytten. Han trodde det kom från toaletterna. Cö märkte strax före slagsidan att vatten trängde in "längst ner", det vill säga underifrån. Han var då på väg upp i trappan. AA såg "vatten strömma i korridoren" och hyttkamraten AAJ menar att där "rann vatten". JS berättar att vatten trängde in i hytten. CER talade i första förhöret om "en vattensträng" men menar efteråt att de var ett ord som polisen lagt i hans mun, det rörde sig i själva verket om en mindre fors, en 40 centimeter hög vattenkil längs väggen - mitt i ett fartyg med slagsida. Det motsvarar vad vittnet HW talar om, vatten runt fötter och ben.

De två återstående av de sju förhördes i Tallinn av estnisk säkerhetspolis, av vilket det finns korta, intetsägande referat. Den ene, TR, avgav senare en berättelse för den estniske journalisten Juri Liim, där han menar att han "hoppade genom en vattenridå" för att ta sig till trappan och att passagerarna från grannhytterna inte vågade göra det. Det stämmer med andra uppgifter och kan förklara varför så få överlevde från de förliga avdelningarna. Den andre slutligen, NK, har mig veterligt aldrig intervjuats efter olyckan. Det förefaller som om säkerhetspolisen strukit i hans vittnesmål.

Om vattnet inte kom uppifrån - och ingen av de sju påstår att det gjorde det - så måste det ha kommit underifrån. Då har utrymmen under dessa hyttavdelningar varit vattenfyllda redan när slagsidan inträffade och innan visiret föll av. Det gör att det 20-tal vittnesmål som nämner en grundstötning, ett rullande ljud eller en kollision minuterna innan slagsidan blir intressanta.

Britten PB låg i en sovsäck inte långt från Sara Hedrenius: "Han vaknade av att han hörde en smäll. Han trodde att båten kört på något. Det lät som skrapljud och han trodde dom hade gått på grund. Han tyckte att han hörde någonting som kanade eventuellt gled längs fartygssidan." Letten IK väcktes i sin hytt under bildäck av "ett elakt ljud, som om metall dragits längs fartygets botten". Dansken Morten Boje Hviid hörde gnisslet från ett kaempe genstand (jättelikt föremål) som drogs från styrbord mot babords sida. Ett sista exempel: Leif Bogren berättar i sin bok "Därför överlevde jag Estoniakatastrofen" (1996) hur han fick för sig att en långtradare voltade varv efter varv nere på bildäcket, efter att en våg slagit in sidan på fartyget. Sedan förstod han att det var visiret som tumlat fram längs skrovsidan.

Dessa fyra beskriver en kollision. Och eftersom visiret sjönk som en sten när det väl föll av (inte ens kommissionen påstår att det tumlade i vågsvallet) och ljusa kontaktmärken syns på videosekvenser från fartygets botten (på Sjöfartsverket talades det tidigt om dessa skrovskador, se Dagens Nyheter 18 oktober 1994) så är det rimligt att anta att Estonia sjönk på grund av hon sprang läck. Det förklarar varför hon sjönk trots bryggans undanmanöver och varför vatten kunde nå hytterna under bildäck trots att rampen på bildäck ännu var uppe.

Genom att från dag 1 slå fast att olyckan berodde på ett konstruktionsfel kom Carl Bildt att omöjliggöra en normal, systematisk och förutsättningslös haveriutredning. Sådant betecknas ministerstyre. Om detta var hans syfte lär i sinom tid uppenbaras.

(010521 - Refuserad av samtliga större dagstidningar)

Photo of George Soros and Carl Bildt taken in a Bilderberg meeting by Chris Bollyn